Hello stranger!

Arkitekten såg inte ut som någon särskild, men knuffade man honom i axeln så kom han till liv och behövde inte vara främlingen mittemot längre. Det är så mycket roligare att vara vänner än främlingar, är det inte så? Vi behöver inte presentera oss, det säger ändå inte så mycket. Istället kan vi prata om det som faller oss in och skratta åt saker vi alla tre förstår och känna att vi hör ihop, om bara för tretton minuter. Och efter det var vi aldrig främlingar mer.

 











Minns du då vi plankade och dansade på tunnelbanan?