Hej. Nu är jag tillbaka på min blogg. Det är mitt i natten och jag får en massa tankar om att jag borde skriva av mig mera. Kanske våga lufta saker på riktigt, får se om jag ändrar mig imorgon.
Men jag tänker så mycket, och ibland tänker jag att man bara borde sluta tänka men ni kanske förstår att det inte funkar så. Inte för mig i alla fall. Och kanske finns det ändå en del andra människor där ute som är som jag och kanske kan ni känna att det är nice att nån skriver om det.
Kanske det.
Jag trivs väldigt bra med mig själv då jag är ensam. Jag tycker om mig själv, och jag vet hur vettig jag är. Jag är talangfull och har många bra sidor. Jag är musikalisk, smart, bra på att skriva, estetisk osv. Ändå är det inte ovanligt att jag i sällskap av andra människor inte gillar mig själv alls.
Och varför skäms jag för att berätta det här? För att jag tycker att jag inte borde kämpa med såna här saker längre. Jag är 22 år, jag borde vara mogen nog att ha kommit längre. Jag borde vara i det stadiet då jag inte behöver oroa mig för sånt här och istället har tid för att göra vettiga saker, involvera mig i invecklade grejer och i sociala sammanhang inte ägna någon som helst uppmärksamhet åt hur människor tänker om mig. Ändå gnager det här nånstans i bakhuvudet fortfarande. Och jag täcker över, tänker näää om jag bara inte tänker på det så försvinner det. Orkar inte deala med det och försöker istället psyka mig själv med positiv livsattityd och quotes jag läser i tidningar. Jag säger saker högt för mig själv, försöker pränta in grejer. Och ja, visst har jag kommit vidare och utvecklats mycket senaste åren. Visst har det hjälpt mig. Sure. Men att vara sin egen psykolog för att man tycker det är så jobbigt att prata med andra kanske ändå inte är det mest effektiva sättet.
Jag blir ofta avundsjuk på människor som verkar så säkra och lugna. Och jag har försökt intala mig att jag också är en sån. Människor har ofta sagt det till mig och det verkar vara en allmän attityd folk har gentemot mig "Jamen du som alltid är så säker." Och hur mycket jag än vill tro dem så vet jag att jag är inte där än. Fortfarande kan överraskande situationer rubba mig och göra så att jag känner mig liten som teskedsgumman. I de mest otänkbara situationer kan jag känna mig som en ihopknycklad pappersbit. Allt som kommer ur min mun känns som grodor och allt jag gör känns fel. Och det är ett sådant enormt tidslöseri... Jag vet hur jag någongång under en sån stund fick syn på mig själv i spegeln och mittiallt fick se världens sötaste tjej sitta där och känna sig som skräp. Jag kunde inte få ihop bilden, det stämde inte alls!
Om du känner igen dig så har jag tyvärr ingen lösning eller trestegs metod att komma med. Men en sak du måste göra är att acceptera hur det är. Ok, du är inte perfekt. Ok, du har kanske inte kommit så långt som du önskar. Då är det så. Sluta ta dig själv på så stort allvar, världen hänger inte dig. Åk upp tio meter i luften och se dig själv uppifrån, du ser fin ut och det du gör verkar vettigt. Kräv inte så mycket mera, du gör ju sönder dig själv med alla dina höga krav på hur du ska vara. Du skulle aldrig kräva av någon annan det du kräver av dig själv, så vad är skillnaden då? Vem ger dig tillåtelsen att göra så mot dig själv? Du är det du är. Och det är är bra. Acceptera hur det är och låt resten hända av sig själv. No matter what så är livet fint och du borde få känna dig precis så fantastisk och oemotståndlig som du är mitt i det.
Avslutningsvis några visa ord från en favorit-kille:
"Och en sak har jag lärt mig, livet är inte ute efter mig
Och en sak har jag fattat äntligen, livet vill mig inget ont
Och det jag inte kan förändra, det kan jag acceptera.
Och det jag kan acceptera, det är redan förändrat"
Tomas Andersson Wij
