Gick på bio ikväll med Jonsson, Larsson & Ahlström, åt cheddarpopcorn och tyckte att 3D var rätt häftigt. Konstaterade att den bästa sekunden är sekunden precis innan filmen börjar, det är då som man är så fylld med förväntningar och man går helt ren och ovan in i filmen för att ta emot vad den har att erbjuda. Man sjunker ner i stolen och man har hela godispåsen kvar, och inget har blivit tråkigt än. Men någonstans går gränsen, var man ätit för mycket godis och filmen inte känns lika fascinerande längre. Det är där någonstans man behöver ha tagit ett beslut, jag tänker se den här filmen. Och så gör man det, fullt ut, ända tills eftertexten är slut och alla andra har gått hem. För då är man tillbaka där nånstans, i renheten, ovanheten men på en helt annan nivå och man har kommit så mycket längre än om man bara skulle ha gett upp och gått ut i mitten. Ok, jag erkänner, nu pratar vi inte om film längre.
Jag åkte hem med Ahlström och vi pratade om det vi ofta pratar om. Vi kom inte fram till särskilt mycket men den som lever får se. Och på våren är ju dessutom allting möjligt, så det är nästan oundvikligt för mig att inte somna förväntansfull och lycklig i magen bara just för att allt är möjligt och det finns så mycket äventyr i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar