Om jag nånsin glömde vem jag var

Så blev jag väldigt påmind i förrgår.

En person slank in och mitt liv och gjorde det som inte många gör, tar fram det i mig som legat och dammat så länge nu att man nästan börjat tvivla på om det ens finns där. Det fanns och det var precis lika riktigt som att det aldrig hade varit borta. Det var fullkomligt självklart igen.

Dagarna går fort nu, och mina känslor går från det ena till det andra. Från lyckorus över att snart få vara kring alla nära och kära igen till en klump i magen över att lämna mina Stockholmmänniskor och den här staden. Men livet har lärt mig det, man ska sluta när det är som bäst. Och det som det här året har lärt mig kommer jag ta med mig vart jag än går.

Skulle vinka av Q vid tåget igår och gick in och satt med honom där ett tag, när vi sagt hejdå och jag skulle gå ut gick inte dörren att öppna och jag såg hur tåget sakta började röra sig framåt. Vad gör man nu?? Jag gick tillbaka till en förvånad Q och sedan gömde jag mig på toaletten då biljettkontrollanten kom förbi. Q tyckte jag skulle komma med till Lund, precis som på film, men jag hoppade av vid Södertälje och åkte hem i natten. Det var gårkvällens äventyr.

Här är det SOMMAR. Jag går i jeansshort och utan skor, det är grönt överallt och det mesta går av sig själv nu. Krävs inte mycket ansträngning för att känna sig fantastisk. Och det är väl oftast så det är, när vi inte försöker, när vi släpper taget om att hålla så hårt om saker, då kommer det av sig själv. Självklart och naturligt, som att det alltid funnits där, istället för frampressat och konstruerat. Så vill jag leva mitt liv.