Every siren is a symphony and every tear's a waterfall

Ett år senare står jag och städar ur mitt rum i Bromma och är nära att börja gråta då jag hör introt. DET ÄR SOM ATT NÅGOT PLÖTSLIGT SLÅR MIG. Jag står där mitt på golvet totalt överväldigad och vet inte vad jag ska ta mig till. Glasklarheten är ett faktum. Mitt i allt känns livet så närvarande och så verkligt, nästan som en person som kom in i rummet. Då man inser att saker är så mycket bättre och tusen gånger vettigare än man hela tiden trott kan man inte annat än gråta. Jag visste väl det, tänker jag högt till Gud. För det var tusen gånger bättre och tusen gånger mer än jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Allt fult blir vackert för every siren is a symphony and every tear's a waterfall.